Konkurrensen mellan Mariehamn och Jomala om nya innevånare har lett till ett ökat utbud av tomter och en dämpning av prisökningarna på boende i båda kommuner. Detta har varit positivt för inflyttningen till Åland och är i sig ett argument emot en sammanslagning av Ålands kommuner.
Ett slående inslag i stadsbilden i Mariehamn är vad som egentligen händer norr om Mariehamn. Jomala har under de senaste 10-15 åren tomtplanerat ett stort antal attraktiva tomter på Solberget, på Möckelö och på det område på Kasberget som kallas Fågelberget. En intressant fråga man kan ställa sig är huruvida denna utveckling skulle ha kommit till stånd om Mariehamn och Jomala och eventuellt andra kommuner hade slagits samman till en kommun för säg 15 år sedan?
Inte nödvändigtvis. Den stora kommunen hade med sin monopolställning möjligtvis tomtplanerat såpass få tomter att priserna på tomter hade gått upp mer än vad om nu är fallet. För en enskild kommun är detta en vinnande strategi.
Privata markägare som säljer sin mark som tomtmark får största möjliga intäkter, och om kommunen säljer egen mark så fungerar dyra tomter som en slags extra kommunalskatt eller dyr inträdesbiljett för inflyttare. Dessutom har kommunalpolitiker som fattar beslut om hur mycket mark som ska tomtplaneras i den egna kommunen ett motiv att begränsa tomtplanerandet och säljandet eftersom ett stort utbud tenderar att pressa ner priserna även på redan bebyggd mark – och därmed värdet på den tomt man själv bor på. Konkurrerande kommuner kommer däremot att tomtplanera och sälja mycket fler tomter eftersom skattebetalare i behov av bostad annars väljer grannkommunen.
Även om Åland inte direkt kan jämföras med Stockholms- och Helsingforsområdet är det helt klart att den stora skillnaden i boendekostnader mellan dessa metropolområden och Åland är ett synnerligen kraftigt argument för att locka inflyttare till Åland.
Frågan om Ålands kommuner ska slås ihop till en enda beror naturligtvis inte bara på ovan beskriva tomtplaneringsproblematik eller på andra fördelar av en levande konkurrens mellan kommunerna. I den andra vågskålen ligger samordningsargument som talar för en sammanslagning.
Om resultatet av den kommande samhällsreformen blir att kommunerna sammanslås borde man skapa andra mekanismer för att garantera ett tillräckligt utbud av tomtmark så att boendekostnaderna inte skjuter i höjden och försvårar önskvärd inflyttning av nya skattebetalare. En möjlighet, som tidigare föreslagits av professor Tom Berglund vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, är att börja följa med kvoten av inkomstökningar och prisförändringar på tomtmark. Sedan bör politikerna trovärdigt förbinda sig vid att när den kvoten blir större än ett så försnabbar myndigheterna automatiskt planeringen av ny tomtmark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar