Landskapsandelar bakom god ekonomi (Tidningen Åland 16.9.2011)

Ålands medelstora kommuners goda ekonomi beror på frikostiga landskapsandelar

Niklas Lampi skriver i sin ledare om Ålands kommunekonomi den 13 september att ” ...kalla fakta är att det sedan flera år är de medelstora kommunerna som presterar bäst i grenen långsiktigt ekonomiskt ansvarstagande.” Mot detta påstående reagerar vi starkt, och vill därför göra några klargöranden.

Det finns kanske en sanning i att mindre kommuner, till vissa delar, sköter sin ekonomi bättre än Mariehamn, men det är omöjligt att avgöra, eftersom de mycket stora landskapsandelarna är en helt avgörande faktor för ekonomin i kommuner som t.ex. Hammarland, som också omnämns som ett gott exempel i ledaren. Jämförelserna haltar på samma sätt som om man skulle jämföra två 100-meterslöpare där den ene får starta 40 meter framför, och sedan hävda att han, när han går i mål före den som löpt hela 100-metersloppet, bevisat att han är snabbare och i bättre fysisk form!

I verkligheten ser det ut så (2010) att landskapsandelar utbetalade till Mariehamn var knappt 700 € per invånare medan motsvarande siffra i Hammarland var över 1900 €. Om Mariehamn skulle stödjas i samma mån som Hammarland skulle stadens intäkter vara över 13 miljoner € högre per år!!! Staden skulle med ett sådant system vara skuldfri, ha lägre uttaxering och inte diskutera några nedskärningar i servicen.

I Landskapets budget för 2010 fanns dock endast 37 miljoner euro för landskapsandelar till kommunerna. Detta motsvarar ungefär 1300 euro per ålänning. Alltså skulle exemplet ovan inte kunna bli verklighet, men det är en mycket talande bild som visar att resonemanget att de medelstora kommunerna är mest effektivt skötta inte ger rätt bild. Deras ekonomi är i stället synnerligen beroende av att man får frikostiga landskapsandelar. Man kan t.o.m. hävda att landskapsandelssystemet är skapat i syfte att, av någon anledning, bibehålla den nuvarande kommunstrukturen.

Ett ytterligare faktum, som är värt att nämna i den här diskussionen, är förstås de infrastruktursatsningar, framför allt inom fritidssektorn, som gjorts i Mariehamn, och som utan extra kostnader kommer invånarna i andra kommuner till godo. Mariebad må tjäna som ett gott exempel på detta.

Landskapsandelarna är till allra största del öronmärkta för utbildning och sjukvård. Enligt Landskapsregeringens budget för 2010 skulle ungefär 12 miljoner av de 37 miljonerna för landskapsandelar går till utbildning och 18 miljoner gå till social- och hälsovård. Dessa medel distribueras alltså mycket ojämnt över Ålands befolkning. Mariehamnarna får mycket mindre per person för utbildning och social- och hälsovård än största delen av Ålands övriga befolkning.

Edvard Johansson                                                                            

Docent i nationalekonomi                                                               

Rektor vid Högskolan på Åland     


Edgar Vickström
Ekonomie magister
Stadsdirektör                                                   

Inskriptionstal vid Högskolan på Åland 8 september 2011. "Globalisering och effektivitet"

http://www.youtube.com/watch?v=e2HkO6PdE7M

Gör högskolan till aktiebolag (Tidningen Åland 27 juni 2011)

Edvard Johansson

Rektor för högskolan på Åland

Docent i nationalekonomi, Svenska handelshögskolan

Gör högskolan till aktiebolag

Högskolan på Åland bör ombildas till ett icke-vinstdrivande aktiebolag med Landskapsregeringen som ägare – högskolan på Åland Ab. Modellen kan tas från de fastländska yrkeshögskolorna.

Vilken associationsform ska en högskola ha? I linje med den tidens anda förvandlades högskolor och universitet på 60- och 70-talen till ett slags minisamhällen där alla intressegrupper skulle vara representerade i de flesta organ. Resultatet blev trögrörliga organisationer med långsamt beslutsfattande och inbyggda motsättningar mellan de olika beslutande organen.

Högst antagligen modellerades organisationsformen med hur man styr ett helt land i åtanke, eftersom det är typiskt för organisationer vars målsättning är oklar att ha styrelseformer med mycket brett beslutsfattande. Tag en kommun till exempel. Vilken är kommunens målsättning? Oklart, somliga vill ha nya idrottshallar, somliga vill ha nya konserthallar och somliga vill helt enkel ha lägre skatt. I denna typ av verksamhet är det helt ändamålsenligt med "samhällelig" organisationsform.

I spektrumets andra kant för hur organisationer eller entiteter kan organiseras finns aktiebolagsformen, vilken passar för verksamheter där målsättningen är mycket klar (bedriva lönsam affärsverksamhet).

Vad som inträffat under de senaste 20 åren är att man kommit fram till är att universitet och högskolor, och speciellt yrkeshögskolor, inte har speciellt oklara målsättningar (producera kompetenta personer för yrkeslivet) och att organisationsformen därmed bör ligga mycket närmare aktiebolaget än den "samhälleliga" organisationsformen.

Detta syns också tydligt på fastlandet där över hälften av yrkeshögskolorna i detta skede är icke-vinstdrivande aktiebolag. Den utredning som ligger till grund för den nya lagen om yrkeshögskolor på fastlandet går ytterligare ett steg längre - ett av förslagen är att den enda möjliga associationsformen för yrkeshögskolorna skall vara aktiebolagsformen.

Ålands landskapsregering bör utan dröjsmål starta en process vars mål är att ombilda högskolan på Åland till ett icke-vinstdrivande aktiebolag med de fastländska yrkeshögskolorna som förebild. Det vore ett viktigt steg mot en bättre framtida högskolan på Åland.

Är en liberalare arbetsmarknadspolitik den bästa integrationspolitiken? (Ledare i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 1/2011)

Är en liberalare arbetsmarknadspolitik den bästa integrationspolitiken?

(http://www.ekonomiskasamfundet.fi/est/?p=59)


Edvard Johansson

För att klara av den arbetskraftsbrist som hotar uppkomma när den efterkrigstida "baby-boomen" uppnår pensionsålder kan invandring stå för ett värdefullt tillskott. Det här förutsätter dock en förändring i spelreglerna på den finländska arbetsmarknaden. Ett strängt uppsägningsskydd eller en hög minimilön t.ex. innebär att den arbetsgivare som skulle vara beredd att försöka sig på att anställa en invandrare inte vågar ta risken. Det finns goda skäl för att hävda att en god integrationspolitik i själva verket är samma sak som en liberalare arbetsmarknadspolitik.
Enligt den färskaste befolkningsprognosen från Statistikcentralen kommer antalet 15-64 åringar i Finland att minska med ungefär 160 000 personer under de närmaste 15 åren. Denna prognos innehåller ett antagande om en nettoinvandring på 15 000 personer per år i alla åldrar. Om sysselsättningen skall stanna vid nuvarande nivå utan en ytterligare accelererad invandring innebär detta att en större andel av den befintliga befolkningen i arbetsför ålder måste arbeta, d.v.s. att sysselsättningsgraden måste stiga. En enkel räkneoperation ger vid handen att sysselsättningsgraden bör upp till en nivå på ungefär 71,5% för att detta skall lyckas. 71,5% låter inte speciellt högt ur ett internationellt perspektiv men Finland har de facto inte lyckats nå upp till en sådan nivå sen slutet av 1980-talet. Som högst var sysselsättningsgraden 70,8% år 2008. Under tredje kvartalet 2010 var sysselsättningsgraden 68,9%.

Befolkningsprognosen för den arbetsföra befolkningen i Finland under de närmaste 15 åren beror nästan uteslutande på hur stor invandringen till Finland är. Enligt Eurostats senaste befolkningsprognos som inte innefattar invandring, skulle den arbetsföra befolkningen i Finland under de närmaste 15 åren minska med 483 000 personer. Om man på samma sätt räknar fram vilken sysselsättningsgrad som då skulle behövas för att sysselsättningen i absoluta tal skall hållas på dagens nivå så kommer man till siffran 76,8%, dvs. långt över rekordnivåerna i slutet av 1980-talet.

Utan invandring är det alltså svårt att tänka sig att sysselsättningen i absoluta tal skulle hålla sig på dagens nivå. Sysselsättningen påverkas dock positivt av invandring endast om invandrarna är sysselsatta. I många länder, inklusive Finland är det typiskt dock så att invandrarnas arbetsmarknadsframgång, mätt i sysselsättning eller arbetslöshet, är betydligt sämre än den för den infödda befolkningen. Det är inte ovanligt att invandrarnas arbetslöshet är två gånger så hög som arbetslöshetsgraden för den infödda befolkningen.
För att motverka import av arbetslösa har det framförts argument för att gynna vad som kallats arbetsrelaterad immigration. Genom ett, vad man kunde kalla för, poängsystem kan man gynna vissa kategorier av individer med speciella yrken eller andra önskvärda egenskaper och göra det lättare för dem att flytta in, medan individer som saknar dessa egenskaper inte tillåts att flytta in. Förespråkarna för denna typ av politik pekar på länder som Australien och Canada där man tillämpar sådana poängsystem. Där klarar sig invandrarna lika bra eller till och med bättre än den infödda befolkningen på arbetsmarknaden. Mera systematiska undersökningar som gjorts indikerar faktiskt att det finns en positiv korrelation på landsnivå mellan huruvida det finns ett poängsystem för att ta emot invandrare och invandrarnas relativa framgång på arbetsmarknaden.

Men invandrarnas relativa framgång på arbetsmarknaden korrelerar inte bara med om landet har ett poängsystem eller inte, utan framgången korrelerar också negativt med hur sträng anställningsskyddslagstiftningen är. I länder med en rigid arbetsmarknad klarar sig invandrarna relativt sett sämre. En av förklaringarna är att en sträng anställningsskyddslagstiftning gör det riskabelt och därmed dyrt att anställa arbetstagare med något oklar bakgrund, och invandrare vars produktivitet åtminstone till en början är låg får helt enkelt inte jobb.

Därför är det värt att åtminstone ställa frågan om det inte är minst lika viktigt att avreglera arbetsmarknaden som att på ett officiellt plan gynna import av sådan arbetskraft som vi har akut brist på.

Miten ammattikorkeakoulujen laatua tulisi mitata? Alandica 25 maj 2011

http://prezi.com/msvqstcjdv-n/laatukeskus-maarianhamina/

Edvard Johansson i Radio Ålands Arena 9 februari 20112

http://www.radiotv.ax/files/20110209_arena.mp3

Kreativ förstörelse förstör inte jobbtillfredsställelsen (på finska)

http://www.etla.fi/to/att/julkaisut/2011/Etla_ATT_2011_01.pdf

Edvard pressade Björn och Borg (Tidningen Åland 28 januari 2010)

Edvard Johansson, rektor för Högskolan på Åland, pressade svenske finansministern Anders Borg och finlandssvenske finansmannen Björn Wahlroos på en debatt i Helsingfors i tisdags.

EKONOMI Bakom paneldebatten som hölls på Svenska handelshögskolan stod det ekonomiska samfundet i Finland, där Edvard Johansson är ordförande. Temat var om det vänt i ekonomin nu, och det tyckte i varje fall Borg:

– Han framhöll hur väl Sverige och Finland klarat krisen i förhållande till nästan alla andra länder. Till stor del handlar det om att Norden haft en bättre budgetdisciplin, säger Edvard Johansson.

Budgetdisciplin är ett hett ämne i lagtinget just nu. Kanske vi har något att lära där?

– Jag är ingen expert på den åländska situationen, men det blev en hel del snack om just budgetfrågor under debatten. Borg sa att det inte finns något land som råkat i trubbel för att man varit för försiktig med de offentliga finanserna. Däremot har det i regel blivit trubbel när man slarvat.

Tuffare för Finland

Björn Wahlroos, ofta rankad som en av de mäktigaste finansmännen i Norden i dag, var enligt Johansson inte lika optimistisk.

Särskilt beträffande den finländska situationen.

– Han sa att det är svårt att skämta om svenskarna som förr. De har skärpt sig. Däremot är det enligt honom värre i Finland. Finland är mer beroende av skog och elektronik, och skog och elektronik går i dag inte så bra, säger  han.

Borg har närmast stjärnstatus i dag på grund av det svenska ekonomiska undret. Märktes det?

– Han har gott självförtroende, det är helt klart. Intressant är ju också att han är ett verkligt ekonomiskt proffs. Han kan sin sak.

NIKLAS LAMPI

niklas.lampi@alandstidningen.ax

Så ska flera slutföra utbildningen (Tidningen Åland 19 januari 2011)

Huvudfokus vid Högskolan på Åland kommer under de närmaste åren att ligga på genomströmning, det vill säga att färre studenter ska avbryta sina studier och fler ska bli klara inom utsatt tid. 

I början av 1990-talet tillblev yrkeshögskolorna i Finland, då de tidigare kommunala skolorna på institutnivå slogs ihop till större enheter. För närvarande finns det förutom Högskolan på Åland 25 yrkeshögskolor i Finland, varav två är svenskspråkiga. Typiskt är att yrkeshögskolorna utbildar upp till kandidatnivå, medan universiteten ytterligare tar hand om magisternivån samt forskarutbildningen. I Sverige behandlas allting som högskolor, och lyder under en och samma lagstiftning. Det oaktat skiljer inte de flesta regionala högskolorna i Sverige sig från de finländska yrkeshögskolorna i nämnvärd grad. Åland fick formellt sin yrkeshögskola 2003, då dåvarande enheterns som utbildade på postgymnasial nivå slogs ihop till Högskolan på Åland.

På fastlandet har yrkeshögskolorna snabbt vuxit sig volymmässigt mycket stora och nu höjs fler och fler röster för att högre kvalitet är vad som behövs. En ny utredning som nyligen publicerats till grund för en revidering av lagen om yrkeshögskolor har specifikt fastnat för två problem. För det första har många utexaminerade inom vissa utbildningsområden svårt att få jobb efter examen. För det andra avbryter för många studerande sin utbildning i förtid. 

Orsakerna till problemen är många, men en klart bidragande orsak har varit att de pengar som finska staten har tilldelat yrkeshögskolorna i rätt hög grad har berott på hur många studenter man har förväntas utexaminera, vilket har gett kraftiga incitament att blåsa upp utbildningsprogrammen volymmässigt så mycket som möjligt. Man kommer osökt att tänka på Sovjetunionens gamla femårsplaner. Man har till och med gått så långt på vissa ställen att man har startat engelskspråkiga utbildningsprogram dit man rekryterat studenter genom att anordna antagningsprov t.ex. på olika orter i Afrika. 

Vad som nu högst antagligen kommer att hända är att systemet för hur pengarna tilldelas yrkeshögskolorna på fastlandet kommer att ändras, och tilldelningen av medel kommer att baseras i mycket högre grad dels på huruvida de utexaminerade får jobb och huruvida de kommer igenom utbildningen på utsatt tid. 

Högskolan på Åland får inte sin finansiering via finska staten, utan direkt av Ålands landskapsregering, och högskolans budget är ungefär fem miljoner euro per år, eller cirka 1.8 procent av landskapets totala budget. Vad beträffar de två kvalitetskriterierna sysselsättning och genomströmning som tidigare nämnts, så ligger vi mycket bra till vad sysselsättningen beträffar. Oavsett om en student vid Högskolan på Åland har utexaminerats från ett av programmen elektroteknik, maskinteknik, sjöfart, vård, företagsekonomi, IT eller Hospitality Management så har nästan ingen blivit utan jobb. Vi kan däremot bli bättre på genomströmning, och det kommer också att vara Högskolans stora fokus under de närmaste åren. En yrkeshögskola där de utexaminerade lätt kan få jobb, och där en stor del av studenterna får sin examen inom utsatt tid är en effektiv högskola som på sikt kommer att bidra till entreprenörskap, bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt på Åland och en konstruktiv samhällsdebatt.