ÅHS överskrider sin budget med 5% - vad skall man tro?

https://dl.dropbox.com/u/2590654/web/%C3%85HS%20%C3%B6verskrider%20sin%20budget.pdf

Landskampen Finland-Sverige i ekonomi –spelar finansministern någon roll?

Sverige och dess finansminister Anders Borg har fått mycket beröm internationellt för sin ekonomiska politik och hur väl landet har klarat sig under och efter finanskrisen 2008. En jämförelse med Finland sedan början av 2007 när den svenska alliansregeringen just börjat sitt värv ger vid handen att Sverige haft en substantiellt bättre ekonomisk tillväxt än Finland. En intressant fråga är huruvida Anders Borg, som är en professionell nationalekonom till skillnad från sina finska kollegor, har via sin kunskap kunnat bidra till att tillväxten i Sverige varit bättre än i Finland.

Finländare tycker om att jämföra sig med Sverige i olika sammanhang, och vad ekonomisk utveckling beträffar är förstås Sverige ett lämpligt land att jämföra sig med, eftersom de ekonomiska strukturerna i länderna påminner om varandra i hög grad. Både Finland och Sverige har fått mycket beröm i nationell och internationell press för hur man har skött sina ekonomier men Sveriges regering och speciellt finansminister Anders Borg har varit mycket populär i pressen sedan finanskrisen 2008. Pressen har inte heller undgått att notera att Anders Borg är en erfaren nationalekonom som har såväl gedigen utbildning samt arbetserfarenhet av nationalekonomi. De finska finansministrarna har sedan tiden då den svenska alliansregeringen kom till makten, i princip sedan början av 2007, varit antingen samlingspartistiska (Jyrki Katainen)eller socialdemokratiska (Jutta Urpilainen) proffspolitiker utan vare sig utbildning i eller arbetserfarenhet av nationalekonomi.

Om inte annat så av denna orsak är det intressant att jämföra de båda länderna ekonomiska framgång i termer av centrala makroekonomiska variabler såsom BNP-nivå, arbetslöshetsgrad och prisnivå. En analys av tillgängligt makroekonomiskt data ger vid handen att Sveriges reella BNP-nivå i slutet av andra kvartalet 2012 låg ca. 5% högre än vad den var i slutet av kvartal 1 2007, medan Finland frapperande nog i princip inte har haft någon tillväxt alls. Detta borde ha lett till en sämre utveckling på arbetsmarknaden i Finland än i Sverige under tidsperioden, men så har inte varit fallet. Under tidsperioden ökade Sveriges arbetslöshetsgrad med 1,1 procentenheter från 6,4% till 7,5% medan Finlands ökade bara med 0,4 procentenheter från 7,1% till 7,5%. Vad den allmänna prisnivån beträffar har den stigit snabbare i Finland, d.v.s. att inflationen varit högre, men det kan mer eller mindre helt och hållet förklaras med höjning av indirekta skatter i Finland i slutet av tidsperioden.

Huruvida Anders Borgs erfarenhet av nationalekonomi kan förklara något av skillnaden i tillväxt mellan Finland och Sverige sedan början av 2007 är naturligtvis nästan omöjligt att bevisa. Kanske Sveriges gynnsammare utveckling istället beror på att kronan föll rätt kraftigt i värde gentemot euron i ett skede under tidsperioden? Eller kanske det är så att den ekonomiska utvecklingen under de senaste fem åren de facto mest beror på vilken ekonomisk politik som fördes under perioden 2001-2006? Eller så finns det ett otal andra förklaringar som inte har någonting med finansministrarna att göra.

Det är dock klart är att valsystemen och de politiska traditionerna i Finland och Sverige är olika, och det är mycket möjligt att de listval man har i Sverige lättare möjliggör att ”rätt” person kommer på rätt plats i det politiska beslutsfattarmaskineriet, vilket i sin tur kunde ha en positiv effekt på den förda ekonomiska politiken.

I ett vidare perspektiv är det uppenbart att det är en viktig uppgift, kanske speciellt för oss nationalekonomer, att försöka bidra till att konstruera den offentliga sektorns strukturer och system så att de fungerar så effektivt som möjligt. 

(Ledare i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 2/2012

Aktivitet under studietiden förbättrar chansen för bra jobb

Aktivitet under studietiden förbättrar chansen för bra jobb

 – inskriptionstal vid Högskolan på Åland 7 september 2012

Rektor Edvard Johansson

Bästa studenter, bästa kollegor, bästa övriga gäster

Jag vill hälsa er hjärtligt välkomna till detta inskriptionstillfälle och ett nytt läsår.

Mitt namn är Edvard Johansson och jag är sedan 1 januari 2011 rektor för Högskolan på Åland.

 

Jag vill börja med att gratulera er nya studenter till att ni valt Högskolan på Åland. Av många fördelar som vår Högskola har skulle jag speciellt vilja nämna två. För det första har vi en mycket stor lärartäthet. Vi har ungefär 15 studerande per lärare, vilket är något mindre än till exempel yrkeshögskolan Novia och betydligt mindre än yrkeshögskolan Arcada. En mer eller mindre slumpmässigt vald Högskola i Sverige, Högskolan i Skövde, har också en fler studenter per lärare. Detta borgar för en mer individualiserad undervisning och mindre gruppstorlekar.

Givetvis har denna jämförelse sina brister, t.ex. att den är beroende av vilka ämnen man undervisar. Men man kan gott säga att vi har en för studerande mycket fördelaktig lärartäthet. Vidare är det inte omöjligt att detta kommer att accentueras ytterligare i framtiden, för både i Sverige och i riket genomför man nedskärningar inom högskolesektorn. Även vi får till en viss del känna på de dåliga tiderna, men min uppfattning är att vi klarar oss förhållandevis väl.

 

För det andra uppvisar Högskolan på Åland en mycket god arbetsmarknadsframgång för sina studenter. De utbildningsprogram som finns representerade hos oss, dvs. elektroteknik, företagsekonomi, hospitality management, maskinteknik, vård, IT och sjöfart har alla åtminstone hittills varit sådana där det varit mycket lätt att få jobb. De facto var ingen av de som utexaminerades 2010 arbetslösa hösten 2011 när vi gjorde en utvärdering av situationen. Just nu ser det förstås litet mörkare ut på arbetsmarknaden, men vad är då bättre än att inleda sina studier och bli färdig när läget förhoppningsvis är bra på arbetsmarknaden?

 

Hur skall man själv då som student bete sig för att vara anställningsbar när man väl blir färdig med sina studier? Min fasta tro är att man själv skall vara aktiv reden i ett relativt tidigt skede under studierna. För det första gäller det att göra klart för sig själv vad man faktiskt är intresserad av att göra när man kommit ut i yrkeslivet. Detta är inte alltid så lätt, men om man försöker fundera på det så blir man i alla fall litet klokare. Det är bättre att veta någonting än att inte veta något alls. När man väl börjat fundera på dessa saker kan det löna sig att ta reda på vad det finns för företag eller organisationer inom den bransch man är intresserad av. Eller kanske man vill starta eget? Sedan skall man försöka få kontakter med de företag som finns i branschen. Här på Åland är det enligt mig mycket enkelt att få kontakt med företagen – det lilla samhället har sina fördelar! Man kan helt enkelt ställa frågan till företaget: vad skall jag göra för att få ett jobb hos er när jag bli färdig? Svaret på en sådan här fråga kan bli rätt intressant. Å ena sidan kan man få intressanta upplysningar om hur företaget ser på sitt framtida rekryteringsbehov, och man kan få intressanta tips. Å andra sidan kanske man får ett mumlande osäkert svar eller inget svar alls. Och det är i sin tur en mycket intressant information – eftersom de då i allt ger skäl att kanske inte vilja jobba för ett sådant företag.

 

En sådan här uppsökarverksamhet är nyttig av flera skäl. Dels vet man mer om vad för kunskaper och färdigheter som efterfrågas i den bransch man vill jobba. En annan fördel är att man kanske blir ett ansikte för dem som jobbar i företag man själv vill jobba i, vilket kan underlätta att man får jobb. De facto är det förstås så, att många företag aldrig annonserar ut jobb, utan man anställer personer som man av en eller annan anledning känner till. Därför lönar det sig att bli en person som företaget så att säga känner till. Det kan till exempel ske genom att man har försökt få kontakt med företaget i fråga under studietiden. Man kan till exempel säga att man kommer att bli färdig med studierna om två år, och att man då är intresserad av att arbeta på just detta företag. Man skall alltså absolut inte stirra sig blind på att företaget ifråga inte verkar annonsera ut några jobb, utan man skall fokusera på vad man vill själv. Till sist är det också så, att den som under studietiden sysslat med denna typ av uppsökarverksamhet utan tvivel kommer att vara duktigare vid anställningsintervjuer. Om man vet något om företaget man vill jobba för kommer man givetvis att svara bättre på alla frågor som man eventuellt blir frågad.

 

Här har Högskolans praktik och examensarbeten en viktig roll. Dessa är alldeles utomordentliga tillfällen för den studerande att ta pulsen på något företag eller organisation som man är intresserad av att arbeta för. Här får man som student verkligen testa om man tycker om de t arbete som företaget sysslar med och de människor som arbetar på det företaget. Praktiken och examensarbetet är också på samma sätt viktiga för företagen. Här har man en möjlighet att känna en ung kvinna eller man på pulsen, för eventuell framtida anställning. Jag vill också passa på att i det här forumet nämna att Högskolan under vårterminen 2012 igångsatte ett mer institutionaliserat samarbete med den åländska IT-sektorn. Företagen PAF, Crosskey, Consilia, Eckerö, CarusPBS, MNC Marine och Quedro har lovat att ställa upp med praktikplatser för dem som studerar IT vid Högskolan. Vi kallar det vårt praktikpartnerprogram för IT. Vi har också delvis ett liknande arrangemang för studenterna på företagsekonomi för Ålandsbanken och Andelsbanken. Inom Hospitality Management har vi även alldeles nyss infört samma system och där är företagen Arkipelag, Nautical, Indigo, Åland Hotels, Park Alandia och HavsVidden.  Sjöfarten har också obligatorisk praktik, vilken arrangeras bland annat av Högskolan.

Slutligen vill jag också nämna att Högskolan har blivit aktiv i sociala media. Bli vän med Högskolan på Facebook och följ Högskolan på Twitter så får du reda på saker och har möjlighet att kommunicera interaktivt.

 

Lycka till i studierna och god fortsättning på Hösten

 

 

 

Högskolan på Åland utbildar sjukskötare och utvecklar nya metoder för äldrevård

I Nya Åland fredagen den 24 augusti finns ett större reportage om Ålands åldrande befolkning och de utmaningar den för med sig för behovet av vårdpersonal. I artikeln diskuteras hur AMS och ÅHS med olika medel försöker rekrytera vårdpersonal utanför Åland. Artikeln förbiser dock helt att Högskolan på Åland har ett utbildningsprogram för vård som utbildar sjukskötare. Programmet examinerar i snitt 15 sjukskötare per år av vilka nästan alla blir anställda av just ÅHS. Antalet sökande har i snitt varit åtminstone det dubbla i förhållande till antalet nybörjarplatser varför potential för utvidgning finns.

Vid högskolan bedrivs även forskning och utvecklingsprojekt om äldrevård och inom det s.k. VIRTU projektet arbetar man bland annat med kompletterande metoder för äldreomsorg på distans. Detta koncept (se www.virtuproject.fi/swe) är en möjlighet som kan bidra till att upprätthålla vårdkvaliteten i framtiden genom större möjligheter att bo hemma trots ett större antal äldre och fortsatta finansieringsproblem för den offentliga sektorn. Ytterligare håller Högskolan på med ett annat omfattande forskningsprojekt om hemmaboende äldre kvinnors upplevelse av bl. a. livsvillkor, hälsa och välbefinnande.

Edvard Johansson,

Rektor för Högskolan på Åland

(Publicerad i Nya Åland 27 augusti 2012)

 

 

Varför går det bra för Sverige? - Recension i Ekonomiska Samfundets Tidskrift

Andreas Bergh och Magnus Henrekson: Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling.

2012, Ivrig & Fores ISBN10: 9197950505 ISBN13: 9789197950503

Varför går det bra för Sverige?

Samhällsekonomerna och debattörerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson från Institutet för Näringslivsforskning i Stockholm har skrivit en debattorienterad bok med titeln ”Varför går det bra för Sve- rige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling.”

Bokens huvudtes är egentligen rätt enkel. Författarna utgår ifrån att det faktum att reell BNP-tillväxt i Sverige har varit stark i förhållande till jämförbara länder under de senaste 20 åren, och att detta inte är något oförklarligt fenomen utan relativt enkelt kan förklaras med att Sverige har gjort det man bör göra i termer av ekonomisk politik för att göra den ekonomiska tillväxten snabbare. Framför allt hävdar författarna, att den snabbare ekonomiska tillväxten kan tillskrivas det att man minskat den offentliga sektorns storlek mätt som skattekvoten från ca. 60% i slutet av 1980-talet till dagens ca. 46%. Författarna är också relativt optimistiska vad framtiden beträffar – man hävdar att det finns ytterligare utrymme att fort- sätta med ekonomisk-politiska reformer som kommer påverka tillväxten positivt i framtiden.

Bokens egentliga kärna, kapitlen ” Hur kan vi veta om en stor offentlig sektor är bra eller dålig för tillväxten?”, ” Vad visar forskningen?”, ”Yrkesmässig produktion av personliga tjänster försvåras i högskatteländer” och ” Institutioner och ekonomisk utveckling” handlar om förklaringar för sambandet mellan den offentliga sektorns storlek och utformning och ekonomisk tillväxt. Det kanske mest intressanta kapitlet är ”Yrkesmässig produktion av personliga tjänster försvåras i högskatteländer” där författarna presenterar tidsavändningsdata för Sverige och USA som på ett enkelt och övertygande sätt visar att svenskar och amerikaner nog sammanlagt arbetar ungefär lika mycket, men att amerikaner spenderar mer tid i marknadsarbete, medan svenskar arbetar mer hemma. Detta beteende är fullt rationellt givet att skattekilen i Sverige är högre än i USA. Det är också anledningarna till BNP-nivån i USA är högre än i Sverige – i USA tillåts specialisering och stordriftsfördelar nå även den ekonomiska aktivitet som i Sverige görs som produktion i hemmen. Taget ett steg vidare visar också kapitlet på vilket sätt Sverige, och varför inte också Finland har en potential i att höja sin BNP-nivå genom att sänka skattekilen så att det blir mer lönsamt för hushållen att låta andra sköta åtminstone en del av det som nu produceras hemma. Boken har ett intressant värde för finländska läsare, eftersom både den förda ekonomiska politiken och tillväxtutvecklingen i Sverige och Finland har relativt likadana sedan krisen i början av nittiotalet. Det finns dock intressanta skillnader, som är belysande och lärorika. När det gäller ökandet av den ekonomiska friheten har man i Sverige varit aggressivare i Sverige. Man har gått längre vad av- regleringar beträffar, och branscher som är mer avreglerade i Sverige än i Finland är bland andra taxi, tåg och busstransport, apotek och energi. Butikernas öppethåll- ningstider är också mer reglerade i Finland än i Sverige. Överhuvudtaget verkar kon- kurrensen på tjänste- och produktmarknaderna fungera bättre i Sverige än i Finland. Om inte annat så återspeglar det här sig i en högre prisnivå i Finland än i Sverige. En intressant fråga av politisk natur är varför man inte har vågat vara aggressivare vad avregleringar beträffar i Finland.

I boken nämns också bostadsmarknaden som en marknad vars avreglering skulle vara av stor betydelse för den svenska tillväxten. Intressant nog är faktiskt den finska bo- stadsmarknaden ett undantag till det ovan- stående eftersom hyresmarknaden i Fin- land, till skillnad från den svenska, tillåter fri hyressättning och också i övrigt ger fastighetsägaren mycket större möjligheter att hyra ut sin lägenhet eller hus än vad fallet är i Sverige.

Paradoxalt nog påminner de problem som en dåligt fungerande bostadsmarknad orsakar tillväxten i Stockholmsområdet de problem som finns i Helsingforsregionen, trots en mer avreglerad finländsk bostadsmarknad. Det verkar som om både Stockholm och Helsingfors lider av väldigt höga bostadspriser som hindrar jobbrelaterad in- flyttning till storstaden. Troligtvis är förklaringen att hyresregleringen bara är en del av bostadsmarknadens problem. Det krävs alltså också andra typer av reformer. Åtminstone i Helsingforsfallet verkar det finnas en helt konstgjord brist på mark – tomt- priserna är skyhöga trots att Helsingforsregionens kranskommuner har hur mycket utrymme som helst att bygga på. Finland, och Sverige för den delen också, lider verkligen inte brist på utrymme.

Sammantaget kan man säga att Andreas Berghs och Magnus Henreksons bok är en lättläst och informativ bok som skall tas som ett skickligt inlägg i den ekonomisk- politiska debatten. Bokens främsta publik kanske inte är de professionella samhällsekonomerna, därtill är bokens innehåll till största delen för välkänt, utan boken riktar sig främst till politiker och andra beslutsfattare, eller varför inte till den intresserade allmänheten. Ytterligare kunde man mycket väl tänka sig boken som en aptitretare för studenter som börjar sina studier i samhällsekonomi.

EDVARD JOHANSSON

Högskolan på Ålands nya praktikpartnerprogram i IT

Högskolan på Åland startar ett nytt partnerprogram med det åländska näringslivet inom sitt utbildningsprogram för informationsteknik. Varje student som kommer in på IT-programmet är garanterad en 20 veckor lång praktik på antingen Crosskey, Rederiaktiebolaget Eckerö, MNC Marine, Quedro, Consilia PAF eller Carus PBS. Partnerprogrammet förbättrar IT-programmets konkurrenskraft och stärker programmets profilering som en näringslivsorienterad högskoleutbildning. För deltagande företag underlättas rekryteringen. Företagen får testa en potentiella nya medarbetare, och om denna sedan blir anställd, förkortas inlärningstiden innan den nya medarbetaren är produktiv i företaget.

Efterfrågan på arbetskraft inom IT-branschen både globalt och lokalt är stark och kompetenta IT-experter har en lysande arbetsmarknad. Samtidigt finns ett mycket stort antal konkurrerande IT-utbildningar i våra närområden, som alla försöker locka till sig studenter. Alla regioner vill ha en framgångsrik IT-utbildning eftersom detta är centralt för den regionala ekonomiska utvecklingen. Det finns därför ett klart behov av profilering för vår åländska utbildning. Vi på högskolan på Åland har efter diskussioner med branschen valt att satsa på en stark näringslivorientering via garanterade praktikplatser. Vi vet alltså redan på förhand vilka företag som tar emot praktikanter, vilket kan användas som marknadsföring till potentiella studenter. Detta kommer att öka intresse för utbildningsprogrammet eftersom chansen att få jobb på något av de deltagande företagen står klar för den blivande studenten redan innan utbildningen ens har startat. Företagen som är med i programmet får också redan i rekryteringsskedet av studenter en direkt exponering mot potentiella blivande nya medarbetare via vår marknadsföring. Vilket företag vill inte synas bland dem som är intresserade av att jobba med IT i framtiden?

Rent praktiskt kommer programmet att fungera så, att de studenter som klarat av största delen av sina centrala kurser kommer att få söka praktikplats bland de till buds stående ungefär på samma sätt som man söker ett vanligt jobb. Redan i detta skede uppstår alltså en viss matchning mellan studenter och företag. Studenterna får tänka igenom vilket företag man är mest intresserad av, och företagen börjar i princip en rekryteringsprocess redan innan studenten är färdig med sina studier.

Ett konkurrenskraftigt lokalt IT-program kommer att bidra till tillväxten i det åländska IT-klustret och därmed till den ekonomiska tillväxten och jobbskapandet på Åland i största allmänhet. Om de åländska företagen inte på ett enkelt sätt kan rekrytera personal lokalt, kommer tillväxten i stället att ske i företagens filialer eller dotterbolag i Stockholm eller Helsingfors.

Högskolan på Åland – lagstiftning, struktur, och verksamhet

Föredrag på förvaltningsutbildning på Ålands landskapregering 2 februari 2012

http://dl.dropbox.com/u/2590654/web/F%C3%B6rvaltningsutbildning_feb_2012.potx

Garantera utbud av tomtmark (Tidningen Åland 24 januari 2012)

Konkurrensen mellan Mariehamn och Jomala om nya innevånare har lett till ett ökat utbud av tomter och en dämpning av prisökningarna på boende i båda kommuner. Detta har varit positivt för inflyttningen till Åland och är i sig ett argument emot en sammanslagning av Ålands kommuner.

Ett slående inslag i stadsbilden i Mariehamn är vad som egentligen händer norr om Mariehamn. Jomala har under de senaste 10-15 åren tomtplanerat ett stort antal attraktiva tomter på Solberget, på Möckelö och på det område på Kasberget som kallas Fågelberget. En intressant fråga man kan ställa sig är huruvida denna utveckling skulle ha kommit till stånd om Mariehamn och Jomala och eventuellt andra kommuner hade slagits samman till en kommun för säg 15 år sedan? 

Inte nödvändigtvis. Den stora kommunen hade med sin monopolställning möjligtvis tomtplanerat såpass få tomter att priserna på tomter hade gått upp mer än vad om nu är fallet. För en enskild kommun är detta en vinnande strategi.

Privata markägare som säljer sin mark som tomtmark får största möjliga intäkter, och om kommunen säljer egen mark så fungerar dyra tomter som en slags extra kommunalskatt eller dyr inträdesbiljett för inflyttare. Dessutom har kommunalpolitiker som fattar beslut om hur mycket mark som ska tomtplaneras i den egna kommunen ett motiv att begränsa tomtplanerandet och säljandet eftersom ett stort utbud tenderar att pressa ner priserna även på redan bebyggd mark – och därmed värdet på den tomt man själv bor på. Konkurrerande kommuner kommer däremot att tomtplanera och sälja mycket fler tomter eftersom skattebetalare i behov av bostad annars väljer grannkommunen.

Även om Åland inte direkt kan jämföras med Stockholms- och Helsingforsområdet är det helt klart att den stora skillnaden i boendekostnader mellan dessa metropolområden och Åland är ett synnerligen kraftigt argument för att locka inflyttare till Åland.

Frågan om Ålands kommuner ska slås ihop till en enda beror naturligtvis inte bara på ovan beskriva tomtplaneringsproblematik eller på andra fördelar av en levande konkurrens mellan kommunerna. I den andra vågskålen ligger samordningsargument som talar för en sammanslagning.

Om resultatet av den kommande samhällsreformen blir att kommunerna sammanslås borde man skapa andra mekanismer för att garantera ett tillräckligt utbud av tomtmark så att boendekostnaderna inte skjuter i höjden och försvårar önskvärd inflyttning av nya skattebetalare. En möjlighet, som tidigare föreslagits av professor Tom Berglund vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, är att börja följa med kvoten av inkomstökningar och prisförändringar på tomtmark. Sedan bör politikerna trovärdigt förbinda sig vid att när den kvoten blir större än ett så försnabbar myndigheterna automatiskt planeringen av ny tomtmark.

    

Strategifunderingar för yrkeshögskolor i allmänhet och Högskolan på Åland i synnerhet

http://dl.dropbox.com/u/2590654/web/Strategifundering_Edvard_Johansson_021211.pdf

Incitamenten för produktivitetsförbättringar i den offentliga sektorn

I dagens värld som karaktäriseras av snabba framsteg inom informationsteknologi måste incitamenten för höja produktiviteten i den offentliga sektorn förändras. Medarbetare och deras avdelningar som upptäcker kostnadsinbesparande idéer skall belönas och inte bestraffas. På ett större plan gäller att kostnadsinbesparingar skall ske på organisations- eller avdelningsnivå istället för på lägre nivå.

Den snabba utvecklingen inom informationsteknologin innebär generellt sett att arbetsuppgifter som tidigare krävt stora arbetsinsatser i form av manuellt arbete numera kan skötas mycket enklare och snabbare. Produktivitetsökningarna är enorma – tänk bara på till exempel banksektorn. Nuförtiden behöver en bankkund knappast gå till banken längre, transaktioner och sparande kan bekvämt skötas hemifrån.

I den privata sektorn driver konkurrensen på produktivitetsförbättringarna och ibruktagandet av informationsteknologi. Företagsledningen har goda argument till varför de anställda skall lära sig nya dataprogram och omstrukturera sitt arbete eftersom konkurrenterna obönhörligen skaffar sig en kostnadsfördel om så inte sker. Ett intressant exempel på detta kan ses vid incheckningen till en stor flygplats. Vid incheckningsautomaterna står personal som förut suttit bakom en disk och hjälper resenärerna att lära sig att använda självincheckningsautomater. 20 meter längre bort sitter deras kollegor och checkar in manuellt. Helt uppenbart är att de som hjälper resenärer med att lära sig incheckningsautomaterna sysslar med verksamhet som på sikt kommer att göra manuell incheckning och därmed en hel del kollegor överflödiga. 

Inom den offentliga sektorn där konkurrens saknas eller fungerar mycket långsammare än i den privata sektorn är läget annorlunda och ledningen måste använda andra strategier för att få till stånd förändringar. Utmaningen kan i kort beskrivas som följande. I en offentlig expertorganisation som t.ex. en högskola är det de enskilda arbetstagarna, lektorerna, överlärarna och den övriga personalen de som sitter inne med sakkunskapen om själva verksamheten. En högskola är de facto en avancerad och synnerligen decentraliserad kunskapsfabrik och det är svårt för ledningen att ta ställning till t.ex. innehållet i en kurs i marknadsföring eller geriatri eller navigation eller ellära eller någonting annat. Av den anledningen har lärarna också en stor grad av frihet att själva utforma innehållet i t.ex. de kurser man undervisar i.

Tänk om det nu råkar vara så att en kurs i något ämne vid en högskola också undervisas med stor framgång vid en annan högskola på en annan ort? Med dagens teknologi kunde den egna högskolans elever kanske delta i samma kurs via internet eller videoteknologi. Skulle man göra detta skulle man förmodligen både spara pengar och höja kvaliteten på den egna utbildningen totalt sett.  

Inom den offentliga sektor eller varför inte högskolevärlden finns det en stor risk att denna åtgärd inte blir vidtagen eftersom läraren i ämnet vid den egna högskolan helt enkelt är rädd att bli av med jobbet. Detta eftersom det i och med upptäckten blir uppenbart för ledningen att det går att minska kostnader utan att verksamhetens resultat försämras. I stället kanske det går så att läraren ifråga inte meddelar ledningen om att en sådan möjlighet finns, eller att han eller hon ser till att förändra innehållet på förhand i sin egen kurs så att de två kurserna inte längre är kompatibla. Om ledningen i något skede möjligen frågar om det finns möjligheter att samköra kursen med den andra högskolan så blir svaret att det nog inte går eftersom kurserna inte motsvarar varandra.

För att få till rationaliseringsvinster inom högskolevärlden eller i den offentliga sektorn i största allmänhet måste ledningen var mycket noggrann med att incitamenten för personalen är de rätta. Det får inte vara så, att den som kommer på en kvalitetshöjande eller kostnadsinbesparande innovation blir drabbad personligen på så sätt att han eller hon mister jobbet eller får sänkt lön. För att undvika motarbetande från kollegor på den egna avdelningen eller rena mobbingen skall hans eller hennes kollegor på samma avdelning inte heller drabbas. I själva verket borde det vara tvärtom. De inbesparingar som fås till stånd skall till största delen tillfalla ”innovatören” och hans eller hennes avdelning i form av möjligheter att utveckla sin egen kunskap eller skapa helt nya kurser eller forskningsmöjligheter. Ledningen måste också vara ytterst tydlig med att detta är fallet. I annat fall uppfattas varje försök till förändring som ett hot mot den egna positionen och resultat uteblir. Det är ledningen uppgift att se till att förutsättningarna för innovativt arbete finns. Ett förslag av någon om en ny idé om hur t.ex. ett nytt dataprogram kan försnabba någon process skall mötas av att kollegan sträcker sig efter sin telefon för att kolla upp om detta kan genomföras i praktiken istället för av en lång utläggning om att idén antingen är onödig eller omöjlig.

Detta har följder för hur kostnadsinbesparingar skall ske inom organisationer och även mellan organisationer på så sätt att hela organisationer och eller avdelningar helt enkelt skall stängas om de inte når upp till de mål som ställts upp. Detta till motsats till mindre insatser där ledningen ”tar där det finns”, vilket bara leder till att de anställda verkligen inte vill visa att det finns pengar över. Än värre är att denna typ av besparingsstrategi på ett allvarligt sätt gör incitamenten för arbetsplatsinnovationer mindre starka och därmed gör förutsättningarna för produktivitetstillväxt i organisationen sämre.