Är en liberalare arbetsmarknadspolitik den bästa integrationspolitiken? (Ledare i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 1/2011)

Är en liberalare arbetsmarknadspolitik den bästa integrationspolitiken?

(http://www.ekonomiskasamfundet.fi/est/?p=59)


Edvard Johansson

För att klara av den arbetskraftsbrist som hotar uppkomma när den efterkrigstida "baby-boomen" uppnår pensionsålder kan invandring stå för ett värdefullt tillskott. Det här förutsätter dock en förändring i spelreglerna på den finländska arbetsmarknaden. Ett strängt uppsägningsskydd eller en hög minimilön t.ex. innebär att den arbetsgivare som skulle vara beredd att försöka sig på att anställa en invandrare inte vågar ta risken. Det finns goda skäl för att hävda att en god integrationspolitik i själva verket är samma sak som en liberalare arbetsmarknadspolitik.
Enligt den färskaste befolkningsprognosen från Statistikcentralen kommer antalet 15-64 åringar i Finland att minska med ungefär 160 000 personer under de närmaste 15 åren. Denna prognos innehåller ett antagande om en nettoinvandring på 15 000 personer per år i alla åldrar. Om sysselsättningen skall stanna vid nuvarande nivå utan en ytterligare accelererad invandring innebär detta att en större andel av den befintliga befolkningen i arbetsför ålder måste arbeta, d.v.s. att sysselsättningsgraden måste stiga. En enkel räkneoperation ger vid handen att sysselsättningsgraden bör upp till en nivå på ungefär 71,5% för att detta skall lyckas. 71,5% låter inte speciellt högt ur ett internationellt perspektiv men Finland har de facto inte lyckats nå upp till en sådan nivå sen slutet av 1980-talet. Som högst var sysselsättningsgraden 70,8% år 2008. Under tredje kvartalet 2010 var sysselsättningsgraden 68,9%.

Befolkningsprognosen för den arbetsföra befolkningen i Finland under de närmaste 15 åren beror nästan uteslutande på hur stor invandringen till Finland är. Enligt Eurostats senaste befolkningsprognos som inte innefattar invandring, skulle den arbetsföra befolkningen i Finland under de närmaste 15 åren minska med 483 000 personer. Om man på samma sätt räknar fram vilken sysselsättningsgrad som då skulle behövas för att sysselsättningen i absoluta tal skall hållas på dagens nivå så kommer man till siffran 76,8%, dvs. långt över rekordnivåerna i slutet av 1980-talet.

Utan invandring är det alltså svårt att tänka sig att sysselsättningen i absoluta tal skulle hålla sig på dagens nivå. Sysselsättningen påverkas dock positivt av invandring endast om invandrarna är sysselsatta. I många länder, inklusive Finland är det typiskt dock så att invandrarnas arbetsmarknadsframgång, mätt i sysselsättning eller arbetslöshet, är betydligt sämre än den för den infödda befolkningen. Det är inte ovanligt att invandrarnas arbetslöshet är två gånger så hög som arbetslöshetsgraden för den infödda befolkningen.
För att motverka import av arbetslösa har det framförts argument för att gynna vad som kallats arbetsrelaterad immigration. Genom ett, vad man kunde kalla för, poängsystem kan man gynna vissa kategorier av individer med speciella yrken eller andra önskvärda egenskaper och göra det lättare för dem att flytta in, medan individer som saknar dessa egenskaper inte tillåts att flytta in. Förespråkarna för denna typ av politik pekar på länder som Australien och Canada där man tillämpar sådana poängsystem. Där klarar sig invandrarna lika bra eller till och med bättre än den infödda befolkningen på arbetsmarknaden. Mera systematiska undersökningar som gjorts indikerar faktiskt att det finns en positiv korrelation på landsnivå mellan huruvida det finns ett poängsystem för att ta emot invandrare och invandrarnas relativa framgång på arbetsmarknaden.

Men invandrarnas relativa framgång på arbetsmarknaden korrelerar inte bara med om landet har ett poängsystem eller inte, utan framgången korrelerar också negativt med hur sträng anställningsskyddslagstiftningen är. I länder med en rigid arbetsmarknad klarar sig invandrarna relativt sett sämre. En av förklaringarna är att en sträng anställningsskyddslagstiftning gör det riskabelt och därmed dyrt att anställa arbetstagare med något oklar bakgrund, och invandrare vars produktivitet åtminstone till en början är låg får helt enkelt inte jobb.

Därför är det värt att åtminstone ställa frågan om det inte är minst lika viktigt att avreglera arbetsmarknaden som att på ett officiellt plan gynna import av sådan arbetskraft som vi har akut brist på.