Högskolan på Åland 2013 och framåt, ett inflyttningspolitiskt instrument för Åland?

Högskolan på Åland hade ett rätt bra år 2012, trots att budgetmedlen i reella termer minskade. Vi lyckades utexaminera ett rekordantal studenter och tog oss igenom hela tre auditeringar. Vi har också genomfört en organisationsförändring och anställt en ny vicerektor med ansvar för sjöraftsutbildningarna. Det finns skäl att se 2013 med tillförsikt och ta oss an nya utmaningar för det åländska samhällets bästa.

2012 var ett på många sätt bra år för Högskolan på Åland. Högskolan lyckades utexaminera 62 personer, vilket är mer än någonsin tidigare. Detta är givetvis ett resultat av att Högskolan lyckades attrahera fler sökanden för fyra eller fem år sedan, men förhoppningsvis har också den senaste tidens fokusering på större genomströmning börjat ge vissa resultat. Speciellt glädjande är att utbildningsprogrammen för maskinteknik, elektroteknik och hospitality management har utexaminerat fler studenter än förut.

Högkolan har också under 2012 fått nya kvalitetsstämplar via lyckade auditeringar. Under våren genomfördes en STCW-auditering gällande sjöfartsutbildningarna som klarades klanderfritt. I samma veva blev också Högskolans bryggsimulator godkänd för att kunna användas i lotsutbildning. Och under sommaren fick vi reda på att vi blivit godkända i den förnyade auditering som Rådet för Utvärdering för Högskolor utförde gällande Högskolans kvalitetsledningssystem. Auditeringen gjordes för första gången 2009 och då blev Högskolan inte godkänd men nu lyckades alltså vi att komma igenom auditeringen. Dessa lyckade auditeringar ger en viktig kvalitetsstämpel och förbättrar Högskolans rykte externt och höjer vårt självförtroende internt.

Vad ligger då på lut 2013 och framöver? Säkert många saker, men en litet mer visionär aspekt som bör diskuteras gäller studentrekryteringen till Högskolan. I den allmänna diskussionen på Åland kan man ibland urskilja att Högskolan på Åland har ett primärt syfte som är att utbilda ålänningar. Vid en första anblick verkar detta kanske vettigt men det finns goda skäl att ompröva denna ståndpunkt och istället överväga om Högskolans primära rekryteringspool för nya studenter i själva verket till största delen borde bestå av icke-ålänningar. Högskolans uppgift skulle vara att få in dessa studenter och utbilda dem så att en stor del av dem bor och arbetar på Åland efter avslutade studier.

Hur många gånger har man inte hört att ”det borde finnas en lag som säger att alla åländska ungdomar borde bo ett tag utanför Åland innan man slår sig ner på Åland för gott” eller dylikt? Och visst är det en god idé – åländska ungdomar studerar utanför Åland, kanske jobbar ett tag, och kan sedan med fördel ”rekryteras tillbaka” till det åländska arbetslivet. De har då med sig en examen, livserfarenhet och ett kontaktnät till nytta för alla. Men rimmar inte det illa med att Åland har en egen högskola som, beroende på vilka program som råkar starta ett visst år, har en kapacitet att ta emot 100-150 nybörjarstuderande, motsvarande 30-50% av den åländska årskullen på ca. 300 personer?

Onekligen finns det fog för en sådan tanke, för visst finns det en risk för inskränkthet och problem med kompetensförsörjning och en mycket stor del av den åländska årskullen inte skulle inhämta utbildning och erfarenhet från världen utanför Åland.

Nu är dagens situation inte den ovan beskrivna, utan 53% av HÅ:s studerande är ålänningar medan 47% är icke-ålänningar. Detta innebär att cirka 20% av den åländska årskullen på studerar vid HÅ. Frågan är dock om relationen borde vara sådan att t.ex. 80% av HÅ:s studerande skulle vara icke-ålänningar, varvid 10% eller mindre av den åländska årskullen skulle studera vid HÅ.

Nyttan för det åländska samhället med detta kan med fördel beskrivas med hjälp av ett hypotetiskt exempel med två situationer.

Situation 1) Fröken Maja från Åland tar sin gymnasieexamen från Ålands gymnasium och börjar studera till sjukskötare i Uppsala. Samtidigt upptas en plats på sjukskötarprogrammet vid Högskolan på Åland av fröken Lena som tagit sin gymnasieexamen i Borlänge.

Situation 2) Fröken Maja från Åland tar sin gymnasieexamen från Ålands gymnasium och börjar studera till sjukskötare vid Högskolan på Åland. Fröken Lena studerar till sjukskötare någonstans i Sverige.

I situation 1 finns möjligheten att både fröken Maja och fröken Lena båda blir tillgängliga för den åländska arbetsmarknaden, eftersom ålänningen fröken Maja kan bli en återflyttare och fröken Lena redan finns på Åland och har varit på praktik på t.ex. ÅHS osv. Dessutom har både fröken Maja och fröken Lena insikter från flera boendemiljöer och har därmed större nätverk till nytta för det åländska samhället. I situation 2 däremot är sannolikheten för att både fröken Lena och fröken Maja skulle vara tillgängliga för den åländska arbetsmarknaden liten. Fröken Lena har kanske aldrig satt sin fot på Åland och är inte alls intresserade av eventuella arbetsplatser på Åland. Dessutom är fröken Maja, visserligen med en utbildning i bagaget, möjligtvis en person med mer begränsade kontakter och nätverk än i situation 1).

Vad skulle detta resonemang betyda för HÅ om en ovan beskriven strategi av ”större in- och utflyttning av unga människor” skulle tas i bruk? För det första borde marknadsföringsansträngningarna utanför Åland intensifieras i syfte att rekrytera fler icke-åländska studeranden. För det andra borde vi, även om vi redan är rätt långt specialiserade på vissa saker, kanske överväga att ytterligare specialisera oss. Det kanske är bättre att vara expert i en smal nisch än att försöka vara för allmän. För det tredje borde vi bearbeta de åländska beslutsfattarna, om vi vill gå in för denna typ av strategi, att ge oss ”carte blanche” att eventuellt omstrukturera utbildningar utan att det inverkar på vår finansiering om studerandevolymerna tillfällig skulle minska.

Detta är bara en av flera intressanta utmaningar som står framför oss under 2013 och framöver.

Edvard Johansson, rektor