Recension av: Blir vi sjuka av inkomstskillnader? av Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström

Inkomskillnader får synnerligen stor utrymme i media i många länder, också i Sverige och Finland. Att inkomstskillnaderna har stigit under de senaste åren är också ett rätt välkänt faktum. I allmänhet brukar man vara upprörd over att ojämlikheten har ökat. Men vad leder den ökande inkomstojämlikheten egentligen till? Varför är inkomstojämlikhet farligt, om det faktiskt är farligt?

 

Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström har skrivet en bok om en av dessa möjliga negativa konsekvenser, nämligen hälsan. Onekligen träffar boken på så vis rätt, eftersom hälsan utan tvivel måste betraktas som en helt central företeelse för vår mäskliga välfärd.

Boken kan utan tvivel rekommenderas för alla som är intresserade av samhällsekonomi, hälsoekonomi, och samhällspolitik i största allmänhet. Den är redig, tydlig och skriven med stor sakkunskap. I princip är boken en omfattande litteraturstudie skriven på ett något mer fylligt sätt än vad man skulle förvänta sig av en artikel som kunde återfinnas i t.ex Journal of Economic Literature.

Blir vi då sjuka av inkomstskillnader? Nja, är nog bokens budskap. Det tycks vara väldigt svårt att finna ett robust negativt samband mellan hälsa och inkomstojämlikhet. Om man inkluderar studier som mäter effekter på subjektiv, alltså självuppfattad, hälsa finner man vissa tendenser till negativa samband, men den övergripande bilden är nog att detta inte finns. Det innebär att tidigare studier som uppseendeväckande nog fann negativa effekter användande enkla statistiska korrelationer för t.ex. amerikanska delstater mer eller mindre har blivit motbevisade av senare forskning där man använt bättre data och modernare metoder.

Även om resultaten av denna forskning nu pekar åt detta håll, finns det onekligen en hel del viktiga och intressanta aspekter inom denna litteratur där det definitivt behövs ytterligare forskning. Den första gäller de teoretiska förklaringarna till varför inkomstojämlikhet, till skillnad från absolut fattigdom, skulle vara något som påverkar hälsan negativt. En någotsånär plausibel teori kanske är en slags avundsjuketeori, som skulle gå ut på att en person åtminstone kan bli psyksikt sjuk av att det börjar gå bättre för omgivningen medan man själv stampar på stället. Men som sagt, mer forskning behövs på detta område.

En annan högeligen intressant aspekt gäller en individs referensgrupp, dvs. vem man jämför sig med. Hur stor är egentligen gruppen med vilken en individ jämför sig med? Är det ett helt land? Är det en region, eller är det någon annan mycket mindre grupp? På denna punkt verkar det finnas rätt litet både vad gäller teori och empiri.

Sammanfattningsvis är det klart att sambandet mellan hälsa och inkomstojämlikhet fortsättningsvis kommer att vara ett omstritt ämne, både vad forskning och samhällsdebatt beträffar. Detta är bra för ibland får man uppfattningen att den akademiska diskussionen åtminstone bland nationalekonomer verkar handla litet väl mycket om hur man mäter inkomstojämlikhet, medan man inte verkar så intresserad av vad den egentligen leder eller inte leder till.

Och fler områden förutom hälsan väntar runt hörnet. Om vi är så bekymrade om inkomstojämlikhet borde vi i större utsträckning ge oss i kast med andra relevanta utfall, såsom brottslighet och ekonomisk tillväxt. Visserligen finns det en hel del forskning om detta redan, men åtminstone i media verkar debatten hel sonika ta ett abrupt slut när man konstaterat att inkomstojämlikheten ökat, medan man inte orkar gå vidare till nästa steg, dvs eventuella effekter. 

(Publicerad i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 1/2013) 

Edvard Johansson

Docent i nationalekonomi och rektor för Högskolan på Åland

Mariehamn tar för stort anvar för hyresboende (Tidningen Åland 17 april 2013)

I Mariehamn bor 40 procent av Ålands befolkning, men staden har över 60 procent av Ålands kommunala hyresbostäder. Detta gör att Mariehamn tar ett ansvar för Ålands personer med låg skattekraft som är klart större än vad dess andel av Ålands befolkning skulle motsvara. Situationen är ohållbar och det finns en risk för negativa effekter på inflyttningen till Åland som helhet.

Denna kolumn handlar inte om hur många kommunala hyresbostäder det bör eller inte bör finnas på Åland, eller om det sociala boendet som sådant. Syftet med denna kolumn är att påpeka att den kommun som har en oproportionerligt stor andel av kommunala hyresbostäder också kommer att ha en oproportionerligt stor andel av innevånare med låg skattekraft, vilket är problematiskt.

Att bo i en ägobostad, må det vara ett egnahemshus eller en aktielägenhet, är bättre privatekonomiskt än att bo på hyra. En av flera orsaker till detta är att utgifter för bostadlåneräntor till viss del är avdragbara i beskattningen, avdrag som man inte har möjlighet till om man bor på hyra. Detta innebär att de flesta personer som bara kan ser till att bo i en ägobostad, och kvar på hyresmarknaden blir de som av en eller annan orsak inte kan eller vill bo i en ägobostad. Helt klart är då att de personer som bor i hyreslägenheter till större andel består av personer med låg kreditvärdighet än de personer som bor i ägobostäder. Och vem har låg kreditvärdighet? Naturligtvis personer med låga inkomster och låg skattekraft.

I Mariehamn bodde i slutet av 2011 11.263 personer, och stadens kommunala hyresbostäder hade en sammanlagd yta på 32.549 kvadratmeter. Övriga Åland hade en befolkning på 17.092 personer, och den totala ytan av de kommunalt ägda hyresbostäderna på Åland utanför Mariehamn var 20.510 kvadratmeter. Om ansvaret för det sociala boendet skulle delas lika mellan Mariehamn och resten av Åland skulle Mariehamns stad behöva sälja kommunala hyreslägenheter till en yta av 13.864 kvadratmeter eller ungefär 250 av stadens cirka 590 hyreslägenheter. Alternativt borde ytterligare cirka 21 900 kvadratmeter eller cirka 350 nya kommunala hyreslägenheter byggas på Åland utanför Mariehamn.

 

I något skede när Mariehamns stads inkomster inte räcker till utgifterna kommer staden att kritiskt börja granska denna problematik och antingen sälja en del av sina hyreslägenheter eller åtminstone sätta stopp för vidare nybyggen. Krasst sagt går det ut på att se till att man ser till att man får en andel av Ålands personer med låg skattekraft som är mindre än vad den är nu. Övriga kommuner runt Mariehamn inser detta och svarar med samma mynt. Eller rättare sagt gör de ingenting eftersom till exempel Jomala och Lemland i nuläget knappt har några kommunala hyresbostäder alls. Resultatet blir då, åtminstone relativt sett, en minskning av utbudet av hyreslägenheter totalt på Åland. Detta kommer i sin tur att ha en negativ effekt t.ex. på inflyttningen till Åland som helhet. Många inflyttare är unga och kanske är i ett skede av livet där man ännu inte har så stora inkomster. Därför vill många inflyttare antagligen bo ett tag på hyra tills man verkligen bestämt sig för att man vill bo på Åland eller tills man sparat ihop pengar för att ha som säkerhet för ett bostadslån.

Lösningen på problemet är uppenbar. Det sociala boendet bör skötas av en framtida Ålands kommun, innefattande alla Ålands 16 nuvarande kommuner. Då skulle ansvaret för Ålands sociala boende delas lika mellan alla ålänningar, och en konkurrens mellan kommunerna som går ut på att den egna kommunen undviker inflyttare med låg skattekraft undviks.

Ålands småskalighet under tryck. Föredrag för Centern på Åland 11 april 2013


https://dl.dropboxusercontent.com/u/2590654/web/F%C3%B6redrag%20Centern%20april%202013.pptx