Landskampen Finland-Sverige i ekonomi –spelar finansministern någon roll?

Sverige och dess finansminister Anders Borg har fått mycket beröm internationellt för sin ekonomiska politik och hur väl landet har klarat sig under och efter finanskrisen 2008. En jämförelse med Finland sedan början av 2007 när den svenska alliansregeringen just börjat sitt värv ger vid handen att Sverige haft en substantiellt bättre ekonomisk tillväxt än Finland. En intressant fråga är huruvida Anders Borg, som är en professionell nationalekonom till skillnad från sina finska kollegor, har via sin kunskap kunnat bidra till att tillväxten i Sverige varit bättre än i Finland.

Finländare tycker om att jämföra sig med Sverige i olika sammanhang, och vad ekonomisk utveckling beträffar är förstås Sverige ett lämpligt land att jämföra sig med, eftersom de ekonomiska strukturerna i länderna påminner om varandra i hög grad. Både Finland och Sverige har fått mycket beröm i nationell och internationell press för hur man har skött sina ekonomier men Sveriges regering och speciellt finansminister Anders Borg har varit mycket populär i pressen sedan finanskrisen 2008. Pressen har inte heller undgått att notera att Anders Borg är en erfaren nationalekonom som har såväl gedigen utbildning samt arbetserfarenhet av nationalekonomi. De finska finansministrarna har sedan tiden då den svenska alliansregeringen kom till makten, i princip sedan början av 2007, varit antingen samlingspartistiska (Jyrki Katainen)eller socialdemokratiska (Jutta Urpilainen) proffspolitiker utan vare sig utbildning i eller arbetserfarenhet av nationalekonomi.

Om inte annat så av denna orsak är det intressant att jämföra de båda länderna ekonomiska framgång i termer av centrala makroekonomiska variabler såsom BNP-nivå, arbetslöshetsgrad och prisnivå. En analys av tillgängligt makroekonomiskt data ger vid handen att Sveriges reella BNP-nivå i slutet av andra kvartalet 2012 låg ca. 5% högre än vad den var i slutet av kvartal 1 2007, medan Finland frapperande nog i princip inte har haft någon tillväxt alls. Detta borde ha lett till en sämre utveckling på arbetsmarknaden i Finland än i Sverige under tidsperioden, men så har inte varit fallet. Under tidsperioden ökade Sveriges arbetslöshetsgrad med 1,1 procentenheter från 6,4% till 7,5% medan Finlands ökade bara med 0,4 procentenheter från 7,1% till 7,5%. Vad den allmänna prisnivån beträffar har den stigit snabbare i Finland, d.v.s. att inflationen varit högre, men det kan mer eller mindre helt och hållet förklaras med höjning av indirekta skatter i Finland i slutet av tidsperioden.

Huruvida Anders Borgs erfarenhet av nationalekonomi kan förklara något av skillnaden i tillväxt mellan Finland och Sverige sedan början av 2007 är naturligtvis nästan omöjligt att bevisa. Kanske Sveriges gynnsammare utveckling istället beror på att kronan föll rätt kraftigt i värde gentemot euron i ett skede under tidsperioden? Eller kanske det är så att den ekonomiska utvecklingen under de senaste fem åren de facto mest beror på vilken ekonomisk politik som fördes under perioden 2001-2006? Eller så finns det ett otal andra förklaringar som inte har någonting med finansministrarna att göra.

Det är dock klart är att valsystemen och de politiska traditionerna i Finland och Sverige är olika, och det är mycket möjligt att de listval man har i Sverige lättare möjliggör att ”rätt” person kommer på rätt plats i det politiska beslutsfattarmaskineriet, vilket i sin tur kunde ha en positiv effekt på den förda ekonomiska politiken.

I ett vidare perspektiv är det uppenbart att det är en viktig uppgift, kanske speciellt för oss nationalekonomer, att försöka bidra till att konstruera den offentliga sektorns strukturer och system så att de fungerar så effektivt som möjligt. 

(Ledare i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 2/2012