En utvidgning av Högskolan på Åland är bra för Åland!

https://docs.google.com/document/d/1WO5oE-Z0Udo42ZraE_YYNaQiiDYtrk1uKTjFxKQcrT4/pub

Synkronisera viktiga publiceringar mellan SCB och Statistikcentralen

Ekonomiska data som publiceras av nationella statistikmyndigheter följs av finansmarknaderna och får ibland stor uppmärksamhet. Många är också intresserade av jämförelser mellan länder. Sverige och finland är partners i världsekonomin och om man skulle Statistikcentralen i Finland och Statistiska Centralbyrån (SCB) i Sverige publicera t.ex. BNP, arbetslöshetsdata, bostadspriser och inflationsdata samtidigt skulle båda länderna få mer uppmärksamhet för sina data. Detta skulle inte kosta just någonting men skulle ha en positiv effekt ute i världen. Nu idak kom Sveriges högst intressanta BNP-siffor för kvartal 4 2013 ut medan Finlands publiceras på måndag. Det är helt onödigt att de publiceras på olika tid.

Vidare borde fler och fler lagar inom business synkroniseras mellan Finland och Sverige, t.ex. vad gäller redovisning och revision. Finland och Sverige har integrerade ekonomier, låt oss göra oss av med så mycket onödiga regler som möjligt!

Finland behöver terminsavgifter vid universiteten framför allt för att den offentliga finansieringen inte är tillräckligt stor

Finland behöver terminsavgifter vid universiteten framför allt för att den offentliga finansieringen inte är tillräckligt stor (Ledare i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 3/2013)

Uppenbart är i dag att hög kvalitet i forskning och utbildning är viktiga för ekonomisk tillväxt. Modern nationalekonomi betonar satsningar på forskning och utbildning samt satsningar på infrastruktur som de effektivaste, kanske enda, ekonomisk-politiska medlen för att försnabba den ekonomiska tillväxten. Det gamla tänkandet med subventioner till företag och andra stimulansåtgärder finner mindre stöd i modern forskning.

Den nuvarande inriktningen av högskolepolitiken i Finland lider dock av problemet att denfinansiering som den offentliga sektorn ger universitetssektorn inte räcker till. Ett ordentligt tillskott av nya pengar behövs. Många av Finlands konkurrentländer, t.ex. USA, Canada och Schweiz har betydligt större resurser per student till förfogande i sina universitetssystem, vilket framför allt syns som ett försprång i forskningen inom kort sagt alla vetenskapsområden. Det är också talande att de amerikanska universiteten verkar vara befolkade med professorer av toppklass med europeiskt eller annat icke-amerikanskt ursprung. Hur kan det komma sig att de inte sökt sig till universiteten i Europa?

Ibland hörs röster för att företagen borde betala en del av universitetssystemets budget. Detta kanske kan ske i blygsam skala men dagens företagsvärld fungerar inte på det sättet. Företagen optimerar sin produktion och ägarna lyfter överskottet i dividender. Företagen sysslar inte med samhällsbyggande. Detta kunde också ses i praktiken i t.ex. Hankens och Åbo Akademis fundraising-kampanjer för något år sedan, där merparten av det privata kapitalet kom in som donationer från antingen stiftelser eller rika privatpersoner, inte från företag.

Ett annat bärande tema i den statliga styrningen av universitets- och högskolesektorn i dagensFinland är sammanslagning av mindre enheter, med tanken att få till stånd skalfördelar och effektivare byråkrati. Att effektivera byråkratin i universitetssektorn är givetvis lovvärt och helt nödvändigt men det kan inte vara den enda lösningen på universitetssektorns finansieringsproblem. Högre utbildning kostar, och Finland kommer inte att klara sig i konkurrensen om de bästa professorerna och de bästa studenterna bara genom att försöka effektivera i administrationen. Universitets- och högskolesystemet i Finland räddas inte av mindre byråkrati endast.

Återstår då alltså studenterna och terminsavgifter såsom det enda realistiska alternativet för att få till stånd den finansiella satsning som den finska universitetssektorn behöver. Dessutom skulle införandet av terminsavgifter också städa upp i systemet av finansiering av universitets- och högskolesektorn som nu råder i Finland. Man skulle behöva färre komplicerade och vanligen snedvridande regler för hur den statliga finansieringen till högskolor och universitet fungerar, och man skulle också behöva färre restriktioner och kontroller för hur länge studerande får studera osv. När studenterna åtminstone delvis betalar för utbildningen blir det också klarare vilken typ av utbildning som faktiskt efterfrågas.

Vad själva systemet för hur studenterna skall betala för sina studier är Storbritanniens system en bra förebild. Studenten kan antingen betala sin terminsavgift under studietiden eller som en extra skatt på sin lön efter studietiden. Om man misslyckas på arbetsmarknaden och inte förtjänar så mycket behöver man inte betala.

Internet och engelskan: inskription 2013 vid Högskolan på Åland

https://docs.google.com/document/d/1-Ex5go_U0jJo9wtm_yLsulQ7j1sSaSKayLA747yUFOU/pub

LR borgar för alla husbyggare?

Blev nog väldigt förvånad när jag öppnade Tidningen Åland denna morgon och läste att LR skall borga för privatpersoners bostadslån. Låter som en kvarleva från tidigt 1980-tal. Slopa detta.

Icke-åländska studerande vid Högskolan på Åland – en god samhällsekonomisk affär (Tidningen Åland 12 augusti 2013)

Det åländska samhället vinner på sina icke-åländska studerande vid Högskolan på Åland. Själva studierna kostar det åländska samhället under studietiden, men denna kostnad uppvägs av studenternas konsumtion på Åland som är finansierad med icke-åländska studiebidrag och andra transfereringar. Ytterligare bidrar de studerande som blir kvar i yrkeslivet på Åland efter avslutad examen kraftigt till den åländska ekonomin.

 

Ungefär hälften av studenterna som börjar på Högskolan på Åland kommer utifrån, till allra största delen från Riket och Sverige. Jag har redan tidigare argumenterat för att detta av kunskaps- och inflyttningspolitiska orsaker är en bra sak för det åländska samhället och att andelen mycket väl kunde öka till t.ex. 80% (http://edvardjohansson.blogspot.com/2013/01/hogskolan-pa-aland-2013-och-framat-ett.html).

 

Det finns också ett klart ekonomiskt argument till varför dessa studerande är bra för Åland. Högskolan på Åland har en årlig budget på dryga 5 miljoner euro som betalas direkt av Landskapsregeringen. Ytterligare skall till det läggas till uppskattningsvis 15% i fastighetskostnader som inte går över den ordinarie budgeten utan indirekt via Landskapsregeringens fastighetsavdelning. Sedan bör man i rimlighetens namn också dra bort kostnaderna för Öppna högskolan eftersom den riktar sig nästan uteslutande till ålänningar. En rimlig approximation blir då att Högskolans examensinriktade verksamhet kostar 5,5 miljoner euro per år. Högskolan har sedan ungefär 550 studerande så en enkel tumregel blir att den årliga kostnaden per studerande är 10 000 euro.

 

Det finns ingen egen åländsk undersökning om hur mycket studerande konsumerar. Däremot ger de konsumtionsundersökningar gjorda i riket som ligger till bas för beräknande av konsumentprisindexet vid handa att en studerande som inte bor hos sina föräldrar 2006 konsumerade för 14500 euro per år. Om vi antar att det är ungefär lika dyrt att leva på Åland som i Riket i genomsnitt och därtill tar med i beräkningen att inflationen sedan 2006 har varit ca. 14% så kommer vi fram till att en studerande lägger ut ungefär 16500 euro per år i total konsumtion. Ytterligare kan vi göra antagandet att en icke-åländsk studerande kanske spenderar bara nio månader av tolv på Åland varför den åländska delen av totalkonsumtionen skulle bli 12370 euro. Med största sannolikhet går största delen av dessa pengar till hyra och mat.

 

Vad som nu är helt fundamentalt är att de icke-åländska studenternas studiemedel kommer från de finska respektive svenska studiestödsmyndigheterna, så i princip blir det så att det åländska samhället betalar 10000 euro per år för utbildning men får istället 12370 euro i konsumtion som sker med pengar transfererade från utanför Åland.

 

Situationen blir än mer positiv då man tar till hänsyn vad som händer efter examen. Av de icke- åländska studenter som blev utexaminerade 2011 från Högskolan bodde och arbetade 40 % på Åland ett år senare. Enligt Pensionsskyddscentralens beräkningar bidrar varje 24-29-åring med ca. 4 500 per år NETTO till den offentliga ekonomin och varje 30-34-åring i snitt med 11 300 euro per år till den offentliga ekonomin. Detta beroende på att skatteintäkterna för personer i dessa åldrar i snitt är större än samhällets transfereringar till dem. Orsaken till att 30-34-åringarna bidrar med så mycket mer än 24-29-åringarna är att en mycket större andel av 24-29 åringarna är studerande som inte betalar skatt. 30-34-åringarna är till största delen skattebetalare. Av just den orsaken är det också sannolikt att de nyutexaminerades bidrag till samhällsekonomin per år är närmare 11 300 euro än 4 500 euro eftersom de förstås inte är studerande.

 

Summa summarum, icke-åländska studerande kostar förstås under studietiden, men deras konsumtion som finansieras med icke-åländska pengar kommer det åländska samhället till godo. Dessutom stannar en del av studenterna kvar på Åland efter avslutade studier, och bidrar då kraftigt till den åländska samhällsekonomin.

Recension av: Blir vi sjuka av inkomstskillnader? av Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström

Inkomskillnader får synnerligen stor utrymme i media i många länder, också i Sverige och Finland. Att inkomstskillnaderna har stigit under de senaste åren är också ett rätt välkänt faktum. I allmänhet brukar man vara upprörd over att ojämlikheten har ökat. Men vad leder den ökande inkomstojämlikheten egentligen till? Varför är inkomstojämlikhet farligt, om det faktiskt är farligt?

 

Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström har skrivet en bok om en av dessa möjliga negativa konsekvenser, nämligen hälsan. Onekligen träffar boken på så vis rätt, eftersom hälsan utan tvivel måste betraktas som en helt central företeelse för vår mäskliga välfärd.

Boken kan utan tvivel rekommenderas för alla som är intresserade av samhällsekonomi, hälsoekonomi, och samhällspolitik i största allmänhet. Den är redig, tydlig och skriven med stor sakkunskap. I princip är boken en omfattande litteraturstudie skriven på ett något mer fylligt sätt än vad man skulle förvänta sig av en artikel som kunde återfinnas i t.ex Journal of Economic Literature.

Blir vi då sjuka av inkomstskillnader? Nja, är nog bokens budskap. Det tycks vara väldigt svårt att finna ett robust negativt samband mellan hälsa och inkomstojämlikhet. Om man inkluderar studier som mäter effekter på subjektiv, alltså självuppfattad, hälsa finner man vissa tendenser till negativa samband, men den övergripande bilden är nog att detta inte finns. Det innebär att tidigare studier som uppseendeväckande nog fann negativa effekter användande enkla statistiska korrelationer för t.ex. amerikanska delstater mer eller mindre har blivit motbevisade av senare forskning där man använt bättre data och modernare metoder.

Även om resultaten av denna forskning nu pekar åt detta håll, finns det onekligen en hel del viktiga och intressanta aspekter inom denna litteratur där det definitivt behövs ytterligare forskning. Den första gäller de teoretiska förklaringarna till varför inkomstojämlikhet, till skillnad från absolut fattigdom, skulle vara något som påverkar hälsan negativt. En någotsånär plausibel teori kanske är en slags avundsjuketeori, som skulle gå ut på att en person åtminstone kan bli psyksikt sjuk av att det börjar gå bättre för omgivningen medan man själv stampar på stället. Men som sagt, mer forskning behövs på detta område.

En annan högeligen intressant aspekt gäller en individs referensgrupp, dvs. vem man jämför sig med. Hur stor är egentligen gruppen med vilken en individ jämför sig med? Är det ett helt land? Är det en region, eller är det någon annan mycket mindre grupp? På denna punkt verkar det finnas rätt litet både vad gäller teori och empiri.

Sammanfattningsvis är det klart att sambandet mellan hälsa och inkomstojämlikhet fortsättningsvis kommer att vara ett omstritt ämne, både vad forskning och samhällsdebatt beträffar. Detta är bra för ibland får man uppfattningen att den akademiska diskussionen åtminstone bland nationalekonomer verkar handla litet väl mycket om hur man mäter inkomstojämlikhet, medan man inte verkar så intresserad av vad den egentligen leder eller inte leder till.

Och fler områden förutom hälsan väntar runt hörnet. Om vi är så bekymrade om inkomstojämlikhet borde vi i större utsträckning ge oss i kast med andra relevanta utfall, såsom brottslighet och ekonomisk tillväxt. Visserligen finns det en hel del forskning om detta redan, men åtminstone i media verkar debatten hel sonika ta ett abrupt slut när man konstaterat att inkomstojämlikheten ökat, medan man inte orkar gå vidare till nästa steg, dvs eventuella effekter. 

(Publicerad i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 1/2013) 

Edvard Johansson

Docent i nationalekonomi och rektor för Högskolan på Åland